Jens Lekman"Jag har aldrig tjuvkopplat ett pariserhjul"

Jens Lekman / Samtal

– Jag ska erkänna att jag aldrig tjuvkopplat ett pariserhjul, säger Jens och vi skrattar båda lite. Jag åt hur jag ser Jens framför mig i en mörknande sommarnatt i ett nervöst försök att förstå sig på hur han ska starta ett pariserhjul. Vad Jens skrattar åt vet jag inte, kanske något snarlikt eller det smått absurda i att en som lyssnare alltid är intresserad av en texts självbiografiska vara eller ickevara. Det var nämligen frågan som ledde till detta ögonblick.

Det mest bisarra var för några år sedan när en kolumnist i Expressen, tyckte att Håkan Hellström skulle sjunga refränger om att köpa bostadsrätter, istället för vad den senaste hiten nu handlade om, som givetvis var om någonting helt annorlunda. Vad är det då som får en som lyssnare att många gånger vilja att just den texten eller specifika textraden ska vara tagen direkt ur artistens liv? Jag vet inte, men det är sannolikt en strävan om hitta bekräftelse i att någon annan känner och tänker som en, och det eviga daltandet i att något som inte är uppdiktat är mycket bättre än det som är, vilket givetvis bara är struntprat. När en artist skriver texter så pass mångfacetterade att de kan träffa en och oss alla, är det något speciellt som händer. På riktigt. Frågan är då; vad är det som gör en text bra “trots” att den inte är helt självbiografisk? Varför träffar en text om cancer så hårt? I Lekmans fall handlar det om hans unika sätt att beskriva situationen, genom ta något så pass abstrakt, som cancerjäveln faktiskt är, och göra det till något så konkret som en 3d-utskriven tumör, som vännen förvarar i sin bröstficka på skjortan.

– Jag började faktiskt skriva mer fiktivt på denna skiva, berättar han och fortsätter. Allting är emotionellt självbiografiskt genom att jag har upplevt det och känt känslan, annars hade jag nog inte kunnat skriva om det. I detta fallet t.ex. så var det att jag hade många vänner som gick igenom behandlingar, strålbehandlingar, och gick och oroade sig för testresultatet de skulle få svar på. Jag oroade mig själv under en lång tid för massa symtom jag hade och var hos massor av läkare, så tankarna fanns mycket i huvudet. Och sen så läste jag bara om en läkare, som innan en operation skrev ut tumörer som plastmodeller för att kunna studera dem och se hur de skulle kunnas ta bort, och jag tänkte; “fan vilket bra sätt att hantera rädsla på”, något så abstrakt obehagligt som cancer och att printa ut det med en 3d-printer till en liten grej, och någonstans där föddes den här historien, som då inte har hänt på riktigt men ändå har, genom känslorna.

Det är möjligt att jag tänker fel, men när det kommer till dina texter så känns det som om att du försöker skapa bilder som fungerar över allt. Som pariserhjulet t.ex., har jag fel?

– Ja det är helt klart. Däremot sjunger jag på skivan om specifika platser i Göteborg och så, men jag skulle inte sjunga om Göteborg om jag sjöng på svenska. Det känns som att Håkan och dom andra har sitt hörn där. Det skulle bli så himla klyschigt att sjunga om Västra hamngatan och göra det på svenska, men eftersom jag sjunger på engelska så blir det ett mål med det, att göra de här gatorna lika romantiska och exotiska som dom gator jag hört besjungas i låtar av Paris- och New York-artister. Som Leonard Cohen om Clinton Street och hur man känner att det blir magiskt när man går på den gatan och tänker “det är här han sjunger om dom här musikanterna som sjunger på gatan”. Så vill jag att det ska kännas för folk utifrån som kommer hit. Ibland tänker jag att jag borde få betalt av Göteborgs turistråd för att jag… Dom fattar nog inte hur ånga amerikanare, japaner och spanjorer som åker ut till Kortedala och tar kort på sig själva, som om dom går över Abbey road liksom. Mitt mål är att man ska känna den magin som jag känner när jag går på Clinton Street, när man går över Kortedala torg eller va det nu kan vara.

Kul att du nämner det med gatorna, på Genius så var det just gatunamnen som folk missade.

– Genius, det är den Rap genius från början va?

Jag nickar och Jens fortsätter; jag gillar tanken att som lyssnare kunna gå in och tala om olika delar av texter på det sättet. För mig som lyssnar så älskar jag den grejen, att kunna gå in bara för att veta vad en viss bit handlar om.

Läser du vad folk skriver om dina texter?

– Nej, gud nej, men däremot läser jag om andras låtar där man är ett fan och lyssnare.

Hur viktigt är uttrycket för dig? Även om den nya skivan inte låter exakt som tidigare, så hör lyssnaren att det är Jens. Tänker du på att det ska låta som Jens?

– Det tänker jag väl. När jag började göra den här skivan, så hade jag en period när jag försökte skriva ut Jens Lekman ur låtarna, och det fungerar inte riktigt. Inte när du har jobbat med sig själv som grundberättande, det går inte att ta bort sig själv ur musiken. Man förlorar någon slags känslomässig närvaro. Jag tror att det gäller melodierna för den delen också. Jag har alltid gillat begränsningar, att jobba inom vissa ramar för att se vad man kan göra inom dom.

Istället för att göra nya saker hela tiden?

– Nja, jag är ganska konservativ när det gäller musik. Jag kan tycka att det är roligt att experimentera med berättande och så, men när det gäller musiken är jag ganska mycket så där att en låt har tre verser, tre refränger eller kanske ett break också. Det är just det att bestämma att du kan göra vad som helst, det blir för mycket frihet. Det är inte svårt att göra vad som helst, det är mycket svårare att göra något som är väldigt specifik inom vissa ramar.

När du spelade på södra teatern så pratade du om att växa upp tillsammans med dina fans, och texterna verkar återspegla att bli vuxen. Är det naturligt att skriva som det du gjort för denna skiva?

– Jag har alltid känt att det varit vad jag har velat göra, alltid känt att jag inte vill bli en sån artist som växer upp och drömmer sig tillbaka till ungdomen. Istället vill jag alltid skriva utifrån där jag står och där min bekantskap står o.s.v. Sen kan jag inte påstå att det har varit speciellt… Det var lättare att skriva om när man var 25 och allt var så där bergochdalbana-romantik. Den tillvaron gjorde sig bättre som poplåtar, men jag tycker om den utmaningen, hur skriver man om dom saker som man ställs inför när man är 35 eller 26? Hur gör man det till en poplåt?

Jens pausar till, och ursäktar sig, han tycker att han upprepar sig. Något som är lätt hänt när han pratat med press i flera månader. Vad var det jag skulle säga?, frågar han sig själv innan han fortsätter; det finns inte så många skildringar av den här tiden i sitt liv. Vilket känns lite sorgligt och jag känner personligen att jag skulle behövt det, och inte bara få se de saker jag ställs inför drivas med och framställas som något patetiskt, utan ha någon som skildrar det på allvar.

Det fiktiva kan även resultera i något realt. En av den nya skivans spår, What’s that perfume that you wear, där Jens i texten beskriver en parfym, kommer du snart att kunna köpa och lukta på, på riktigt.

– Jag har ju… Säger Jens och reser sig och går mot en väska, letar lite i den. Ger upp. Börjar gräva i en papperskasse från någon matbutik. Till slut plockar han upp en ihoptejpad kartong, och berättar; tillsammans med en parfymist här i Stockholm som heter Bottle & Collect har jag gjort en parfym. När jag skapade denna fiktiva parfym i låten satt jag ganska länge och sökte på dofter som kan ingå i de olika noterna i en parfym och kom fram till slut att det här kan vara på riktigt. Så, den är skapad av ingredienserna som jag nämner i låten; den börjar med jasmin, ingefära, citron och lavendel. Sen kommer det kryddiga fram i form av peppar, kardemumma och efter det så kommer det en träig underton av ceder och sandelträd. Jag ska sälja den sen på turnéerna. Den doftar ganska somrigt, men sorgligt.

Vad heter den då?

– That perfume that you wore, självklart.

Du borde se den dokumentären, The Nose, om du är intresserad av parfym. Tittaren får följa en som skapar parfym.

– Går han och luktar på valspya? Det är en jättedyr ingrediens, jag fick faktiskt luta på det och det luktade bättre än vad jag trodde.

Sedan 2004 har Jens Lekman kommunicerat till fans via sin hemsida och “Smalltalk”, som går att beskriva som en väldigt enkel blogg, vilken fyller sitt syfte till hundra procent. Trots det hände det tidigare att Jens fick så många förslag om hur sidan kunde göras om att han skapade en egen mapp, dit han flyttade alla förslag från människor som ville hjälpa till att designa om hans sida. Ibland är det korta små uppdateringar och ibland lite tyngre, som t.ex. när Jens i början av året skrev en längre text om den nya skiva, där vi en som läsare bland annat kan läsa att han 2014 nästan var klar med en skiva, men att ingen av dem som lyssnade på den riktigt trodde på den. Men vad hände med den skivan och låtarna som skrevs?

– Den var inte klar, men jag producerar min musik samtidigt som jag skriver den, så därför var det låtar som var påklädda eller vad man ska säga – arrangerade, inspelade och producerade och jag hade en tanke om låtlista. Ungefär fem låtar från den kom med på denna, fast i omarbetade versioner.

När en läser på Smalltalk, så låter det som att du tar stor hänsyn till vad dina vänner säger om din musik. Är det viktigt för att hamna i rätt riktning?

– Tidigare har det varit så att dom inte har varit så involverade i skrivarprocessen men i slutändan fått välja vilka låtar som kommer med. På Night falls hade jag som en slags melodifestival där dom fick låtarna och så ringde dom upp mig och så sa: “låt nummer sju, tre poäng”, o.s.v. Men nu har det varit mer att jag skickat låtarna i ganska ofärdiga skick, och så har jag haft ett antal olika personer som oftast haft lite olika områden där dom väger tyngst. Annika Norlin var med och lyssnade lite grann och så, jag har väldigt stor respekt för hennes textförfattande, så när hon säger någonting kring det, så känner jag att det är något jag bör tänka på. Det är jätteviktigt, för annars sitter jag helt själv i min lilla studio, bara pillar och tappar perspektiv.

Ett annat sätt som Jens möter sina fanns på utöver Smalltalk, förutom bland annat små hemliga spelningar, är att han ibland extraknäcker genom att spela på bröllop, vilket en av låtarna på skivan handlar om. Han berättade lite om det på sin spelning på Södra teatern i höstas, men jag vill veta mer och frågar om det.

– På första skivan hade jag låten If you ever need a stranger, som folk tog väldigt bokstavligt och började att höra av sig och jag tyckte i början att var kul och att jag skulle pröva det. Efter ett tag blev det någon slags parallel karriär som jag hade, där jag spelade på massor av bröllop vilket också blev ett sätt att klara mig ekonomiskt på musiken. Inte för att man tjänar jättebra på bröllopskarriären, men p.g.a. det jag får in så kan jag hålla mig flytande. Sen är det så här att jag tycker så himla mycket om det, för där och då får jag ett konkret bevis på vad min musik har betytt för någon, för någon person eller för någons relation och det är ett kvitto som är så svårt att få annars, att faktiskt få vara med och tonsätta det här jättestora ögonblicket i någons liv. Jag gör typ mellan 5- och 20 bröllop om året.

Fortfarande?

– I år är det lite mindre då jag ska turnera, men annars har det varit så.

Över hela världen?

– Jag har gjort det i USA, Australien och runt om Europa. Men mestadels Sverige och Europa, de flesta har inte budgeten. Men det är verkligen en jättestor ära att få göra det.

Vad brukar de vilja höra för låtar?

– Your arms around me är den största bröllopshiten, den spelar jag nästan alltid. Sen är det så intressant, för att det är några You are the light, Higher power, några fler som brukar vara ganska givna, men sen är det många som vill höra sorgliga låtar också och då måste jag alltid fråga dom, om dom förstår vad den här låten handlar om. Att den kanske handlar om ett uppbrott och att det faktiskt är en väldigt sorgsen låt. Då får jag ofta svaret att, “ja, det vet jag men vi vill gärna att den dimensionen av kärlek och förhållande ska få finnas med på vårt bröllop, för vi tycker inte att allting har varit en dans på rosor och det finns säkert många här på bröllopet som kanske inte alls är så himla lyckligt förälskade just nu”. Jag vet inte, men jag tycker att det är fint.

Du skrev på Smalltalk att du inte riktigt listat ut vad du gjort med denna skiva ännu. Det var några veckor sedan, har du kommit på det nu, efter alla intervjuer?

– Jag har väl fått de pusselbitar jag behöver genom alla de frågor jag har fått från pressen och så, men jag vet inte vad jag ska göra med den informationen riktigt ännu. Den andra delen är att man åker ut och spelar, att då få se hur folk interagerar med musiken. Den pusselbiten behöver jag för att förstå lite bättre och sen ska jag ha fyra år på det när jag går och funderar, känner mig tveksam till det innan jag accepterar det. Det var så det fungerade med förra skivan i alla fall.

Samtalet lider mot sitt slut, jag reser mig och tackar Jens för att han tog sig tid och säger att jag tycker mycket om den nya skiva och att idéen mer parfymen är något jag gillar.

– Lorentz har redan gjort en parfym, säger Jens, och fortsätter; men jag bryr mig inte, det kändes självklart. Har man gjort en låt som handlar om en specifik parfym känns det ganska givet.

Man behöver inte alltid vara unik eller först med allt heller, eftersträvar man det gör man väl aldrig något, kommenterar jag.

– Precis, svarar Jens.