Recension

När Jonathan Johanssons En hand i himlen släpptes på Hybris i höstas var den för en del inte en helt ny låt, då den hade figurerat på Internet i ett antal månader innan. Nu när det gått ungefär fyra månader och det pratats flitigt om just låten En hand i himlen, är det dags för Jonathan Johansson att visa för de som tvivlat på att det finns mer att hämta än en slagkraftig första singel, att han kan leverera. Givetvis är så fallet.

En hand i himlen är ett sådant album där singeln inte riktigt representerar resten av innehållet riktigt rätt. Det första som slår en efter att det smått episka titelspåret tagit slut är hur tonen blir mer tillbakadragen. De flesta av de resternade låtarna är mjukare och håller ett mer varsamt tempo, men det är inte något som ska ses i en negativ bemärkelse. Jonathans röst passar nämligen alldeles utmärkt till detta medan han gör sin tolkning av Everybody Wants To Rule The World, eller till den smått fantatiska och albumets kanske bästa låt, Säg vad ni vill, där han sjunger om hur han bär på sina kors tillsammans med sina synder till en underbar melodi.

För en hel del år sedan när jag flyttade ner till Skåne från Stockholm, för att studera vid Lunds Universitet hade jag ett litet problem; jag var en trångsynt stockholmsbo som inte tidigare varit så pass långt bort från min, i mitt tycke, trygga storstadsmiljö. Jag var således vilsen i det blåsiga öppna landskapet och hade stundtals svårt att förstå mig på den där skånskan. När jag lyssnar på En hand i himlen uppstår samma sorts känsla, men Jonathan Johanssons skånska dialekt är mjuk, värmande och välkomnande i den kalla och kristallklara syntpopen som är det bästa från Hybris på länge. Även om jag fortfarande har svårt att förstå mig på skånskan.

Mats Rajala

Läs mer