Recension

[image name=betyg4]

Äntligen är den här. Efter en utflykt till sextiotalsdoftande soulpop med religiösa undertoner i projektet God Help the Girl (vi väntar fortfarande på den utlovade filmmusikalen) så har Glasgows finaste indiepop-nestor Stuart Murdoch återigen samlat ihop sin tappra bandskara. Resultatet är Write About Love, bandets första skiva på fyra år. Och tro mig: den är värd all väntan.

Från låt ett, den lika genialt väna som repetitivt simpla popmelodin I Didn’t See It Coming, via Come On Sister och I Want The World To Stop där Stuart Murdochs evigt unga litteraturstuderande stämma får briljera i små popmästerstycken, till The Ghost Of Rockschool vars viskande vackra text om Gud, tro och tvivel, samt fina akustiska ljudbild hade platsat på Tigermilk – är Belle And Sebastian ett band som levererar. Ett band som vågar behålla ett fungerande koncept utan att för den sakens skull bli tråkiga.

Lägg där till titelspåret och skivans avslutande del; Belle and Sebastian låter samspelt, lyckligt, men fortfarande sådär svalt intellektuellt manchesterbyxor-poppigt som jag förväntade mig och krävde (men kanske inte vågade hoppas) att de skulle göra. Stuart Murdochs stämma må vara snäppet mindre modest och något mer energisk, men tillsammans med blygsamma Sarah Martins vokala uppbackning ser man till att Write About Love får rätt dos timiditet och det är lite utav en absurditet tanken att detta är musik gjord utav en grupp bestående av sju medelålders människor. De låter ju som ett gäng universitetsstuderande skotska ungdomar.

Det enda egentliga svaga spåret på skivan är Little Lou, Ugly Jack, Prophet John som Stuart Murdoch sjunger tillsammans med Norah Jones. Hennes trista och klämkäcka röst gör den rätt platta duetten till en ännu tråkigare historia än vad den hade varit utan hennes ”innerliga” avtryck. Sen kan jag inte, hur mycket jag än älskar Stevie Jackson, låta bli att finna hans obligatoriska time to shine-nummer I’m Not Living In The Real World en smula påfrestande med sitt enerverande nynnande och tonartsbyte.

Detta är dock enbart petitesser: Belle and Sebastian 2010 är ett band vars popmusik är minst lika smart, klädsamt lågmäld och samtidigt akademisk svängig som någonsin 1998. Om än, på gott och ont, snäppet mer producerad och elektrisk.

Efter att avslutande Sundays Pretty Icons klingat ut så drar jag mig till minnes skivans inledande fras, ”Make me dance I want to surrender”, och inser att inför Belle And Sebastian kan jag bara, som senast live på Popagande och som så många gånger förut, kapitulera. Write About Love är deras bästa skiva på den här sidan millenniumskiftet. Den må sakna lika höga toppar som både The Life Pursuit och Dear Catastrophe Waitress, men helhetsintrycket är hänförande. Och den växer vid varje lyssning.

Elis Burrau

Läs mer