Allmänt

Fleet Foxes – Helplessness Blues

Filmrecensenter är de recensenter som imponerar mig allra mest. Att man som recensent får sätta sig i en biograf och se en film som kanske inte bygger på något tidigare verk och att man får en chans att se filmen och då måste komma ihåg allting tillräckligt klart för att kunna skriva en recension som ger filmen rättvisa. Det skiljer sig lite från när man skriver om ett nytt album från en grupp som Fleet Foxes, som du kan lyssna på hur många gånger som helst eller så många gånger du hinner innan texten måste lämnas in. Men det är något som skiljer sig nu. Nu har jag inte Fleet Foxes nya skiva, utan jag har bara lyssnat på den ungefär 1,3 gånger och jag vet med handen på hjärtat att jag inte kommer att kunna skriva den text skivan förtjänar så jag får istället försöka berätta vad jag hann ta åt mig under den korta tid jag fick med skivan.

Ett scenario är att vara klyschig och säga att Robin Pecknolds röst är så vacker att den får körsbärsblomningen i Japan att blekna i jämförelse eller att trummorna är som tusentals röster som berättar historier fyllda av magi. Eller så säger man som det är: Robin Pecknold är en helt fantastisk sångare och att trummorna, som får större plats på deras uppföljare, kommer att vara en av de beståndsdelar som gör att de återigen kommer att hyllas och få utmärkelser som ”årets bästa skiva”. Skivan låter nämligen inte riktigt som titelspåret, det finns några fler spår som t.ex. det avslutande där melodi och ljudbild rör sig i samma område, annars är det mer avskalat med rena gitarrer och trumpartier som låter så bra att de skulle kunna vara helt egna låtar. Och Pecknolds sång så klart. Jag fick från början för mig att allting vara klarare, mindre abstrakt än på debuten, men när han börjar sjunga om gröna äpplen i någon minut är jag helt borttappad. Fast det finns även klarare rader, saker som skulle kalls banala om någon annan sjöng dem, men när Pecknold med sin röst ställer sig frågor som ”Why is the earth moving around the sun? Floating around in the vacuum with no purpose, not a one”, blir det världens just nu viktigaste fråga.

Samtidigt blir man lite kluven, för även om det är enastående med en gitarr och sång som bjuder på texten ”After all you said and done, I feel the same. All that I hoped would change within me, stay”, så hade det varit trevligt med något familjärt. Kanske något liknande favoriten Your Protector från debuten. Men att göra samma sak ännu en gång är givetvis inte det optimala och intrycket de lämnar efter sig är att man utvecklat det vinnande konceptet från debuten och gjort det ännu bättre. Fleet Foxes är dock inte Fleet Foxes utan stämsång här och där, vilket lyssnaren får bekanta sig med redan på skivans öppningsspår. Däremot är de mer lekfulla på den kommande singeln Lorelai och på The Shrine/An Argument låter det i korta partier som att Pecknold vill mer än vad rösten klarar av. Något jag i alla fall inte hade förväntat mig i en låt från Fleet Foxes. Det blir mer sårbarhet i den annars perfekta ljudbilden.

Det enda jag väntar på nu är att kunna få lyssna på skivan igen och igen.

Läs mer