Allmänt

Årets bästa bortglömda plattor – #1

Under en vinter där den svenska musikpressen mest ägnat sig åt favoritsysselsättningen att (över)analysera Veronica Maggio, följt av en vår där den dominerats av Mauro Scocco och hans, tydligen väldigt revolutionerande, musik för nyskilda så är det inte särskilt konstigt att många fantastiskt fina skivor inte fick plats. Inte genererade mer än säg, notiser i Sonic. Jag ser det därför som ett sorts ansvar att i alla fall försöka lyfta fram några av de förbisedda guldkornen i ljuset. Låt oss börja med tre som borde vara självklara, för att inte säga obligatoriska för människor som gillar genial akustiskt gitarrbaserad musik på engelska:

1. King Creosote & Jon Hopkins – Diamond Mine

Vinterns vackraste skiva kom från den skottländska kommunen Fife. Och årets kanske vackraste låt, John Taylor’s Month Away, kom från den skottländska kommunen Fife. Till ett kristallklart gitarrkomp, dragspel och avlägsna måsskrik vill Creosote bädda in hela världen i ett ljuvt skimmer med sin röst. Eller som han själv sagt om skivan: ”I really don’t know what to do next, because, in some ways, I’m at that peak. I don’t know where to go from here.”

2. J. Mascis – Several Shades of Why

Dinosaur Jr. är ett fantastiskt band, men deras skivor skulle inte kommit i närheten av den kultstatus de uppnått om de inte varit för J. Mascis röst. Däremot har jag en teori: de skulle rönt samma framgångar, om inte större, om det bara varit den spruckna stämman och sprött akustiska Townes Van Zandt-gitarrer istället för det stenhårda gitarrmanglet. Därför blev jag självklart smått salig när Mascis i mars släppte soloskivan Several Shades of Why. Den är fantastisk, med allt fokus på den där rösten som för mig representerar allt det fina med den amerikanska alternativa musikscenen som uppstod på 80-talet och kom att förädlas decenniet därpå.

3. Josh T. Pearson – Last of the Country Gentlemen

Innan sin konsert på Kägelbanan i maj så hade Josh T. Pearson en liten spelning på skivaffären Fönstret på Ringvägen. Det var en absurd och intim liten tillställning, med en skäggig Pearson ståendes på en minimal skivdisk plockandes på en gitarr som han inte ens lyckats stämma. Om han var hög, stressad eller bara ett offer för tidsomställningen är inget jag borde spekulera i, men i vilket fall som helst var han påtagligt på annat håll mentalt. Trots, för jag tror inte att det var tack vare, detta lyckades han viska fram tre låtar från sitt nysläppta countrymästerverk inför en något överförfriskad andäktig skara – och det var magiskt. Skivan som släpptes i mars är inget mindre en ett kraftprov med sånger som sträcker sig över tio minuter och har titlar som Honeymoon’s Great! Wish You Were Her. Att Pitchfork gav den fyra av tio är ett dåligt skämt, det ända som inte håller måttet är det smått sexistiska omslaget, musiken är briljant.

Läs mer