Krönika

Jag var först å hör sen

Det finns något oerhört osmakligt i att vilja hävda att man var först. Att man har varit med sen början. För att visa upp sin äkthet. Jag och bara jag var med från början, men nu har tyvärr den där artisten sålt ut sig, för nu gillar för många denne och det är inte helt okej. För jag var ju först, det var ju min artist och ingen annans. Nu har jag slutat gilla den här artisten, gårdagens sopor. Det är ungefär samma känsla som när ens favoritbok filmatiseras. Inte nog med att filmen aldrig lever upp till boken, till råga på allt kommer folk och säger att de älskar filmen. Jag-var-först-känslan infinner sig tillsammans med hopplösheten.

Ibland faller jag själv in i osmakligheten. Som i fallet Bon Iver. Varje gång och då menar jag varje gång, någon tidning, blogg, människa utnämnde For Emma, Forever Ago som 2008 års bästa platta var jag där och stred med min lans. För skivan släpptes i juli 2007. Den låg överst på min topplista 2007, när folk listade den 2008 kändes det som ett personligt påhopp. Varför vet jag inte, det går inte att förklara den där sortens jag-var-först-tänk. Eller går det?

Mycket varför skivan var så fantastisk för mig, var för att jag inte hade någon aning om den där stugan han satt och snyftade i. Som lyssnare utan den informationen kunde vi höra att det var en människa som led och genom musiken sökte rening. Det var oerhört intimt. När sedan Bon Iver blev en hajp och alla Ray Ban-lovers i fräcka frisyrer fann honom blev stugan allt man pratade om. Bon iver blev killen som satt i en enslig hydda och skrev sorgsna sånger, fan vad coolt. Det är ungefär på samma sätt som vi nu upplever med Fleet Foxes, de som slet i två år och bara slängde allt material och spelade in på nytt. Den sortens självuppbyggda mystik är oerhört ointressant. Kanske relevant inom några år, men som försäljningsknep blir det bara billigt. Bon Ivers stuga förminskade musiken istället för att förhöja den.

Hajpen förtar så mycket mer än vad man egentligen vill. För man vill att det ska gå bra för artisterna, det vill man ju. Att missunna människor framgång, när de dessutom gör något bra, är väldigt illvilligt. Fast när skaran av beundrare är mindre, är risken desto mindre att det finns jobbiga anhängare. Såna som ansluter sent och tugget går likt: ”Bånn Ajver är verkligen asabäst”. Det förtar, man vill det inte, men det förtar.

Justin Vernon, som är ursprunget av Bon Iver innan de blev ett fullblodsband, har efter framgången med debuten gjort inhopp här och där. Använt tiden till att utmana sig själv kreativt i andra konstellationer. I Volcano Choir skapade han och bandet Collections of Colonies of Bees skogshuggarambient och så var han med och skapade det ultimata hipsterbandet Gayngs, komplett med slicka och ostiga saxofoner och fåniga bandkostymer. Till och med ledde karriärsmedvinden till ett samarbete med Kanye West. Något som rockkritiker gärna benämner som gränsöverskridande och givetvis nickar vi instämmande. Visst är det så.

En annan har tänkt att det här har varit en nödvändig rehabilitering för att kunna återvända till Bon Iver och skapa något ”på riktigt”. Givetvis har det andra varit på riktigt, men för de som bryr sig har mest bara suktat efter nytt med Bon Iver. Och nu är stunden kommen. Förhoppningarna är skyhöga och förståndet är införstått med att det kommer att bli besvikelse. För hur skulle det annars bli? Det kan omöjligen bli lika bra som sist, det finns inte en susning till chans. Förmodligen kommer allt sluta i samma soppa som sista spåret på Blood Bank, Woods. En av de absolut konstigaste låtar som gjorts. Fast det absolut konstigaste med den låten är att den blev oerhört populär och var fundamentet i en av låtarna på förra årets största succéskiva med nyss nämnda Kanye West. Knasvärld.

Men förståndet kan lugna sig. Förhoppningarna kan lugna sig. Såhär är det: Bon Iver, Bon Iver är inte långväga lika fantastisk som For Emma, Forever Ago. Det kunde vi förstås förstå redan innan, istället är det bara en väldigt fin skiva. En väldigt fin skiva, det tål att upprepas. En hade hoppats att inspirationen inte alls skulle komma ifrån de sidoprojekt Justin ägnat sig åt, nu med facit i hand kan en vara glad. För den här tillbakalutade historien går att lyssna på om och om igen. Istället för en konstant hjärtekrossande jämmerfest, är den här jämmerfesten mer nyanserad. Militärtrummor, 80-talsblås, knixiga elgitarrer, vänta röster, arga röster. Men allt presenterat med fullkomlig harmoni. Det är en väldigt fin skiva.

Det jag undrar är hur hajpmänniskorna kommer att ta det här? I ärlighetens namn tror jag att de kommer att älska det. Hajpmänniskor är oftast trogna det de en gång börjat gilla. Har man börjat gilla något sitter det kvar, det ska mycket till innan man släpper taget. Jag menar, hur många år över tiden höll inte Oasis egentligen? Med tanke på sprängkraften hos Bon Iver, det gick hem överallt, i ensliga stugor, hemma hos hemmamammor, i hemmamammornas barns hörlurar, i farfarsfåtöljen. Jag har hört Skinny Love lite här och där de senaste åren och faktiskt blivit lika glad varje gång. Jag gav upp jag-var-först-tänket när jag kom till insikt med vad jag höll på med. Jag fortsätter att rätta folk som hävdar 2008 som utgivningsår, det är rent faktafel, men jag missunnar inte deras kärlek till musiken. Dessutom gick jag bara och bävade inför dagen jag skulle stöta på ett DeYarmond Edison-fan. Hemska tanke.

Läs mer