Festival
Rikards tankar om Popaganda: fredagen
Popaganda; sist ut i festivalledet, Arcade Fire, badankor, en drös svenska kvalitetsakter, sommarens sista dans, festivalområde bland swimmingpooler, Arcade Fire, jj, Cults, Arcade Fire. Det finns många anledningar att älska årets (och alla tidigare års) Popaganda. Gratisfestivalen som blev en av Sveriges bästa festivaler och Stockholms enda anledning att inte säcka ihop totalt under festivalsommaren. I år, liksom de tre senaste åren, arrangeras kalaset på Eriksdalsbadet, med 20 band där 10 om dagen turas om att spela på stora respektive lilla scenen. Biljettpriset är högre än vanligt, men ändå oförskämt lågt, och anledningen till detta är Arcade Fire. Låt mig säga det igen, Arcade Fire.
Detta monstruöst bra band som skulle kunna stå högst upp på vilken festivals affisch som helst är det största som Popaganda lyckats boka till sig någonsin och min enda oro är hur de ska kunna överträffa detta nästa år. För någon oro för om själva spelningen blir en besvikelse finns inte. Detta band har aldrig gjort mig besviken.
Men ett band gör inte en festival, och Popaganda gör detta extra klart för oss. Fredagen inleds med dansant pop i form av näst intill okända Adventure Of, vars minihit Slussen By Night inte faller långt ifrån TTAs moderna klassiker First Class Riot. Du som gillade The Sound of Arrows förra året lär vilja se detta. Efter en konsert med Kleerups mysigt tråkiga band Me and My Army är det dags för ett till näst intill okänt band att spela, nämligen proggrockarna Samling. Medan Adventure Of kanske passat bättre som nattkonsert så är det i alla fall en sak som är säker om Samling, de kommer att passa som handen i handsken när de går på lilla scenen 15.30 i solskenet som meteorologerna lovat under helgen. En och annan lite för lång progglåt utlovas av detta band som säkert har Dungen att tacka för en hel del.
Sedan sätter det igång på allvar! Medan dagens tidigare band har haft andra band att tacka så har många andra band haft Saint Etienne att tacka. Dessa legendariska britter som influerade ett helt decennium av dansmusik gör än idag musik som inte alls känns daterad utan tvärtom relevant och intressant. En spelning såhär tidigt på dagen kan tyvärr få spelningen att kännas en smula avslagen, men förvänta dig en hel del dans under låtar som You’re in a Bad Way, He’s on the Phone och Only Love Can Break Your Heart.
När klockan passerar fem så är det dags för, i kontrast till Saint Etiennes historialektion, ett av årets mest hypade debutanter att kliva på scen. Cults gör sin första Sverigespelning med sin lo-fi twee på Popaganda och förvänta er den sötaste konserten på Eriksdalsbadet i år. Albumet har fler hooks än du kan räkna till och texterna, vad ska jag säga? Popmagi. Något som nästa artist kan kalla sig expert på, nämligen Henrik Berggren. Sen Broder Daniel, som känns lite som rockstjärnedrömmen alla hade när de var yngre, splittrades för några år sedan så har det ständigt pratats om Henrik Berggren och hans soloprojekt, och nu äntligen börjar det hända saker med en massa festivalspelningar varav en på Popaganda. Pandorna kommer att vallfärda och mascaran kommer att flyta, det är säkrare än att solen går upp.
Och så blir det dags att dansa igen. Eller det är väl tanken i alla fall, själv är jag inte helt överförtjust i Is Tropicals ganska repetitiva alt.dance, men någon gång måste man ju äta middag också. Desto mer lär jag röra på mig under nästa band, The Go! Team, en krispig danskonstellation som gör det klassiska misstaget att försöka göra för mycket men lyckas riktigt väl!
Men sen är det dags för dagens verkliga stjärnor, och nej, jag pratar inte om Adam Olenius och Markus Krunegårds ”supergrupp”. Medan denna konstruktion till band spelar sin pampiga pop står jag och väldigt många andra och väntar på ett av världens viktigaste, största och bästa band. Ni vet vad jag pratar om, vi ses där.
