Festival
jj @ Popaganda
När jj går ut som näst sista band på Popaganda är jag mätt på fantastiska konserter, efter en otroligt intim spelning med Säkert! där publikens entusiasm tog Annika Norlin på sängen, Deloreans solromantiska dans färskt i minnet och Arcade Fire (som vi inte ens ska tala om hur bra de var) dagen före. Ändå är jag spänd av förväntan över vad jj, detta band som jag hållit så nära hjärtat men ifrågasatt det senaste dryga året, ska hitta på. Vissa har beskrivit deras spelningar som en massaker av de älskade låtarna från jj n°2, vissa har satt en väl godkänd stämpel på dem. Jag måste säga att jag tvivlar när Elin Kastlander går in till tonerna av ett halvkasst hiphopbeat och hennes kompanjon Joakim svajar in och ställer sig och skådar ut över publiken med en blick som mest kan liknas vid Dolph Lundgrens allra hårdaste, och sedan plockar upp en gitarr som inte ens verkar vara inkopplad då den inte hörs det allra minsta. Musiken kommer istället från en man med täckt ansikte längre bak som står och pillar på en Mac.
Men när låtarna jag kramat sönder kommer kan jag inte hålla mig, då är jag förblindad av nostalgi och det hela är bättre än något annat för tillfället. Elins röst låter ljuvligare än jag kunnat föreställa mig och till och med Joakim tycks se lite häftig ut. Men under övriga låtar är jag åter tveksam. Det är inte din indiepopkonsert i mängden, på gott och ont. De lyckas hålla intressenivån högt konserten igenom, men det hela är ibland för flummigt för att hålla helt vattentätt och att låtarna är backtrackade gör sig åter påmint, det som händer är mest att jj leker lekstuga på scen. Det är inte förrän den till synes sista låten Are you still in vallda? som Elin plockar fram en akustisk gitarr och det blir dags för riktig livemusik, men den alternativa versionen hon framför saknar helt känslan från studioversionen. Medan jag börjar avlägsna mig från lilla scen mot Lykke Li så avslutar de på riktigt, med att köra 90-talshiten Around the world (la la la la la), och spexandet är komplett.
