Recension

[image name=betyg3]

Jag har varit ute och promenerat många timmar nu med Emil Svanängen och hans kära pseudonyms nya skiva, och i ärlighetens namn blir jag inte riktigt klok. Hall Music har knappt satt några spår alls, samtidigt som den vid varje lyssning bäddar in mig i en sorts angenäm snuttefilt som jag vid flertalet tillfällen valt att återvända till. Då inte så mycket för att jag minns låtarna som för att uppleva den hjärtligt mysiga känslan skapad av den finstämda helheten.

Inspirationen till skivan ska Emil ha fått efter en turné där han spelade med diverse kammarorkestrar, vilket titeln antagligen anspelar på. Tvungen att anpassa sitt gamla material till denna orkestrering så växte även nya låtar fram. Många av dem är fläckfritt uppbyggda, i allra högsta grad fina melodier med fyndiga eller bara vackert vemodiga texter. De känns som gjorda i farten, av en flyktigt säker hand, men de engagerar inte mer än vad säg en väldigt söt hundvalp engagerar. Emil sjunger bra till fin musikalisk bakgrund och hunden är söt i pittoresk omgivning, men riktigt intressant blir det först när hans röst når det där bräckliga stadiet. När det gränsar till gnällig falsett, eller om ni så önskar att jag fortsätter på min metafor: när hunden skäller. Vilket den gör med bravur på Loney Blues och D major, på Durmoll visar den till och med tänderna när Emil ryter till, men det är ändå en frekvens som inte riktigt räcker.

Hall Music är en ljuv, smygande och stundtals sakral skiva, men med en något bitter eftersmak: ibland känns det tyvärr som att Emils orkestrala ambitioner är mer grandiosa än vad låtarna är kvalitativa. Det är för få som fastnar, Loney Dear håller hårt i kopplet, man får klappa och det är angenämt, men har jag nämnt att jag är allergisk?

Elis Burrau

Läs mer