Recension

[image name=betyg5]

Enligt löpsedlarna så har den sibiriska dödskylan anlänt. Och ja, småspringandes från bussen till porten kan jag konstatera att de har rätt, för en gångs skull. Skridandes genom frosten lyssnar jag på vad som kan vara vinterns, ja kanske till och med årets, finaste album. Det har nämligen också anlänt. Inte från Sibiren, men från Seattle. Och jag kan inte tänka mig ett ljuvligare, mer passande soundtrack till dessa kalla, tröstlösa månader.

Jag talar om Put Your Back N 2 It, Mike Hadreas andra skiva som Perfume Genius. Jag talar om 32 stundtals sömniga, men ack så vackra minuter. Om musik med en inneboende kraft, ett vemod, som kan ta andan ur vemsomhelst.

Inledande Awol Marine tar vid där den hypnotiska debuten Learning slutade: det är suggestivt, drömskt om än utan det allra smutsigaste bakgrundsbruset. Mindre lo-fi, mer ”jag vill ta hela världen i min famn och vagga den ömt”-fi. Tänk en Sufjan Stevens, med rösten darrandes av en sorts uppgiven stolthet, som sakta drunknar. Tänk en Sufjan Stevens fylld av nostalgi som smeker sina köldskadade fingrar, kittlar det vita elfenbenet på ett åldrat piano.

På spår tre, No Tear, tangerar Hadreas Antony Hegartys tonläge, utan att förvilla sig allt för långt in i det storvulet pretentiösa. För Perfume Genius håller tillbaks och drar sedan upp intensiteten vid exakt rätt tillfällen: en förvrängd kör och lågmält bombastiska trummor adderas i välavvägda, sparsamma doser. Gåshuden infinner sig direkt, som på beställning.

Flertalet av skivans låtar har klar ”arenapotential”, de hade med lätthet kunnat byggas ut till svulstiga, sju minuter långa powerballader. Men Hadreas har förstått att den största kraften ofta uttrycks bättre, ja klarare, om man vågar viska. Inget ont om Rufus Wainwright, men han skulle kunna lära sig ett och annat.

Låt nummer fem, Take Me Home, drar dock igång direkt med framträdande slagverk vid det varsamma pianohamrandet sida, det är ett medryckande och ljuvligt litet gospel som klockar in på mindre än tre minuter. Här känner jag faktisk viss irritation för att det tar slut så snabbt, det finns skönhet och poänger i att inte bygga ut och braska på för mycket absolut, men en mäktig låt på uppemot fem minuter, det hade väl fått plats en sådan? Är det inte obligatoriskt på den här typen av skivor? En riktig dänga, en som svindlar sig vidare, byggs på och aldrig vill ta slut? Inser sen att det faktiskt finns en funktion som heter ”upprepa objektet”. Samt att det är en av Perfume Genius befriande styrkor: att han inte följer den obligatoriska mallen slaviskt. Tänker att Hadreas är beundransvärt kompromisslös. Och sen kommer Dark Parts drömska driv och knockar mig och jag kan inte tänka på något annat.

Ingen sjunger ”Baby” som Perfume Genius. Ingen gör det med en sådan vacker frasering och ingen gör det med en sådan frekvens. Ingen vaggar in dig i lika hypnotiskt vackra pianosjok. Just nu finns det ingen som levererar vemodiga melodier i det här skicket, av den här kvalitén. Med så här gripande texter om kärlek, utanförskap och svek. Singeln Hood, ett förtjusande antiklimax till mästerverk, kan vara vinterns låt. Perfume Genius mässar meningar som alla hade strålat självklart och patosfyllt framför den viktiga hashtaggen #homoriot. Put Your Back N 2 It är lika len som sylvass. Genialt.

Elis Burrau

Läs mer