Recension

[image name=betyg3]

Sorry grabbar, det blev inte Gitarrfest ’93 den här gången heller. Och tur är väl det. Det känns ändå bra att bandet lever som de lär, i intervju efter intervju talar de om att röra sig i nya riktningar och testa sina egna begränsningar. Att barnkören från förra skivan faktiskt har retat upp gamla fans är väldigt roligt. Jag undrar hur de kommer att klara av att fantastiska Birgit Bidder gästar en låt? Eller att Det regnar och det brinner låter som en gammal schlagerdänga? Skulle den bara kortas med en minut hade den platsat i en aktuellt landsomspännande musiktävling, och den är till och med så fin att undertecknad hade ringt ett 099-nummer upprepade gånger.

Fler ljud grabbarna inte skulle uppskatta är de smittande discostråkarna i singeln Harduingetmankandansatill? eller asiatiska qin-soundet i Darrande varulshänder. Det finns mängder av fler märkvärdiga infall på den här skivan. Lika märkliga som underhållande. För de som biter sig fast i bob hund för lyriken, blir inte besvikna. Thomas Öberg skriver fortfarande sinn- och bildrika texter om allt och ingenting.

I jakten på nytt blir det först i sista spåret, Maskerade, som de dyker ner de i mer suggestiva basgångarna som bandet pysslat med sedan återkomsten. Öbergs röst datoriseras, vrider och vänder på sig, maskeras. I filmen om bandet som kom i vintras, berättar han om hur alla människor maskerar sig, för att skydda andra och sig själva. När man passerat barnstadiet och ser att allt faktiskt inte är så bra som alla säger, kommer grumlig ambivalens och till slut skyddar man sig med en egen mask.

Efter skivans högsta topp tar den snöpligt slut. Det är som konstaterat en spretig skiva, det är skarvade pusselbitar samlade under albumtaket. Hade den paketerats som en ”b-sidor och andra outgivna rariteter”-blandning hade man måhända kunnat bortse från de spruckna sömmarna, men med album som betraktat blir det lite ojämnt.

Axel Stenros

Läs mer