Recension

[image name=betyg4]

Det låter så värdig. Den nyckfulle, lekfulle spjuvervirtousen Andrew Birds nya skiva. Det är min första anteckning och vid närmare eftertanke är det en rätt märklig sådan. Har han någonsin låtit ”ovärdig”? Är jag förvånad? Svaret är givetvis nej, men Break It Yourselfs alla karaktäristiska violiner, vispande trummor och torra vemodskvickheter utstrålar just, på ett vis som är svårt att sätta fingret på, värdighet. Andrew Bird är tillbaka med en påminnelse flera varv mer elegant än föregående, såhär i efterhand rätt menlösa, Noble Beast.

Här finns en uppsjö av imponerande, varma melodier. Och ”bara” 14 låtar (som dessutom är svåra att urskilja från varandra då de har tendensen att flyta ihop). Signerat en fyndig, rätt sliten romantiker vars maskot är en liten tygapa. Visslaren som följer sina infall (kunde varit en Kent-låt, visst?). Två minuter in i spår tre, Danse Caribe, så attackeras lyssnaren, från ingenstans, av en angenäm, ursvängig slinga som tagen från Paul Simons Graceland och en minut senare har samma låt utmynnat i en stråkfest som skulle gjort Kalle Moraeus grön av avund vilken dag i veckan som helst. På Lusitania sluter multibegåvningen St. Vincent upp vid Birds sida i en perfekt avvägd duett i medeltempo, Fatal Shore är en underbar ballad. Topparna är många och ja, till slut blir man nästan matt av begåvning.

Och det är just där den enda, eventuella, svagheten med Break It Yourself kan detekteras: i stundom överdoseringen av onödigt knasiga melodiinfall inom ramarna för en och samma låt. Jag blir lite, med betoning på lite, trött på den här stundtals manierade musikaliska genialiteten som Bird besitter, eller, missförstå mig rätt: snarare på att han inte haft vett nog att döda några utav sina mest utsvävande darlings. Det är nog vad jag hade stammat fram till Bird under inspelningsprocessen om jag, av outgrundliga anledningar, givits någon sorts roll som ”personligt bollplank”: ”Andrew, hur briljant det där violinsolot än må vara, kan det inte få stryka med här? Släng in det på en bonusskiva, spela det live, men låt din röst stå för sig själv i just den här låten. Den har ju redan en grym refräng. Håll tillbaks lite på visslandet. Keep it simple. Du är verkligen inte där än, inte alls, men det får inte bli Sarek.”

Jag hade sagt det och drömmande haft Armchair Apocrypha i åtanke. Birds mest helgjutna skiva hittills. Och den rakaste. Mästerstycket där en pianoballad fick vara just det, en poplåt likaså, utan att det för den sakens skull inte fanns plats för ett knippe shownummer klädda i fjäderskrud, lika okonventionella som geniala.

Jag bör förtydliga att Break It Yourself till störst del faktiskt också är just ett mästerstycke. Men när man hört Birds fantastiska röst ackompanjerad av en långsammare, elgitarrbaserad Dinosaur Jr.-ljudbild (och en sådan behandling unnar jag alla människor), när man drar sig till minnes saligheten som den uppenbarelsen frambringar, ja då får man faktiskt bli lite besviken. Trots att nya skivan innehåller tusen, ja för många saker att älska, så blir det spår nummer fem, Eyeoneye, som sätter det riktigt djupa spåret. Det som doftar årsbästalista. En oerhört driven låt som till och med räknas in av trummisen på bästa rockmanér, något som vägs upp till det närmaste perfektion med hjälp av Birds värdiga ylande om att du måste krossa ditt eget hjärta om ingen annan kan göra det åt dig. Break It Yourself. Då står jag mer än gärna ut med en rätt omotiverad visselslinga.

Elis Burrau

Läs mer