Recension

Det börjar jävligt trött. L-Boy skickar finesslösa smädelser över gruppmedlemmarna av typen; that nigga ugly. Sedan följs det av ett spår som gör att en väns gamla raljanta uttalande om hiphop; bitch hit å bitch dit, är det allt de har att säga? faktiskt får en att börja undra om det ligger någon sanning i det. Att det är Domo Genesis, som aldrig lagt en bra vers, som medverkar på spåret är föga förvånande, inte heller att ojämna Hodgy Beats gör det. Det konstiga är bara att gruppens första riktiga släpp tillsammans på sin egna nya skivetikett börjar så dåligt.

Turligt nog blir det bättre. The Internet skapar funkig loungekänsla på sitt spår Ya Know och Mike G har med sig sin gamla låt Forest Green. Ofta blir medlemmar från gruppen, eller de som associeras med dem, beskyllda för att vara dåliga rappare. Forest Green som låt och som budskap motbevisar det, hans flow är behagligt och jag tror knappast att hans kusin Warren G är besviken på pojken. Fast inte tar det lång tid innan man som lyssnare överöses med bitch hit å bitch dit igen. Jag börjar undra när det ska komma spännande utläggningar om hur kvinnor ska vara, av typen; ställ dig i köket jag har jobbat hela dagen. Och ja, som ett brev på posten kommer då spåret Real Bitch som handlar om hur en äkta bitch ska vara. Laga mat, suga kuk, rulla weed etc. Herregud. Vill börja babbla om misogyn soppa, men misstänker att det inte leder någonvart. Provokationer för provokationens skull kan ibland vara bra trist, speciellt när det inte sparkar åt något speciellt håll.

Samtidigt som de är få som är så tröttsamma att lyssna på, så är det få som är så roliga att lyssna på. Att de är så pass unga och låter så hungriga och villiga att bara nå ut. Ut med skiten bara, skitsamma om det inte är så bra. Den låtblandningen de har av invektivspyor, skräck och tonåriga ångerfulla besvär. Tjocka rymdsyntbeats mot arga röster, eller för den delen vackra röster, få är så skönsjungande som Frank Ocean och även Syd Tha Kyd har en fin stämma. Tyvärr måste de tvunget bjuda in de musikaliska stolpskotten Taco och Jasper the Dolphin. Det kanske är kul och snällt mot grabbarna, men inte mot öronen.

I det sista tio minuter långa spåret Oldie skalar de av musiken, behåller bara ett simpelt beat och några enkla pianoslingor, sedan turas de om att rappa en vers var. Återigen får rapkonnässörer på nosen, man häpnas över hur grymma de är bara de vill. Men mest spännande med spåret är Earl Sweatshirts återkomst. Efter två år i exil återvänder han med mörkare röst och lämnar mersmak, en vers på knappa två minuter kan knappast stilla suget som finns bland alla fans.

Det har gått fyra år sedan deras Volume 1 släpptes och det är ändå förvånande hur likt det fortfarande låter. Den musikaliska stilen känns igen och temana är de samma. Fast självfallet låter de bättre idag och är mer självsäkra på vad de gör. Förhoppningsvis växer de till lite till nästa samling, bitch hit å bitch dit har de sagt ett par gånger nu. Det är ändå uppenbart vilka begåvningar de är. Tyler, the Creator förklarar det bäst själv i sista raderna på Oldie: not are we only talented, but we’re rad as fuck. På gott och ont.

P.S. Odd Future kommer till Way out west i sommar, ska ni dit tycker jag definitivt att ni ska se dem. De stod för en av förra årets roligaste spelningar på Hultsfred och den här gången kommer Frank Ocean också vara på plats.

P.P.S. En del medlemmar har nu även sitt eget TV-program på Adult Swim. Serien hade premiär igår och av de klipp som jag sett hittills verkar det vara en blandning av deras artistvardag, Jackass och Tim and Eric Awesome Show, Great Job! med andra ord, antagligen rätt dåligt.

Axel Stenros

Läs mer