Intervju

Jens Lekman om nya skivan och att det ibland räcker med den lekande flöjten i bakgrunden

Foto: Andreas Bertman

Kan du berätta lite om bakgrunden till nya skivan?

– Jag tror att jag började skriva runt min födelsedag 2009, jag minns att jag satt i 50-gradig värme och försökte få ihop en liten hemmastudio tillsammans med Gus från Architecture in Helsinki. Sen tog det tre år av rätt intensivt låtskrivande, total förvirring och en del aha-upplevelser innan jag förstod vad skivan handlade om och hur den skulle låta.

Hann du tänka, under ”processen”, att det kanske aldrig skulle bli en till? Du uttryckte stor respekt inför Air Frances beslut ”to give up” till exempel, du funderade aldrig att följa deras exempel när det var som svårast?

– Nej, jag menar jag har ju ingen riktig utbildning, inte ens ett körkort så jag vet inte vad jag skulle göra om jag lade av. Jag visste att det skulle bli en skiva men jag visste också att det skulle få ta den tid det tog. Jag är väldigt glad att jag väntade tills låtarna faktiskt fanns där.

Det finns en underbar och luftig enkelhet som svävar över I Know What Love Isn’t, inga bombastiska stråkarrangemang eller grandiosa samplingar, var det en självklar ljudbild för denna underbara samling sånger?

– Det fanns en tanke ganska tidigt om att låtarna skulle låta mer luftdynamiska. När jag skrev en låt som Sipping On The Sweet Nectar på förra skivan så skulle jag ha in tvåhundra trumpeter i refrängen, i efterhand har jag insett att det hade räckt med den där lilla lekande flöjten i bakgrunden. Man behöver liksom inte markera att NU KOMMER REFRÄNGEN, det ska vara mer som när man sitter i ett flygplan och tittar ut genom fönstret och inser att man redan är i luften.

Textmässigt är det stundtals en väldigt rak skiva, melankolisk och på samma gång fylld av en sorts vemodig stolthet. Det handlar om ett förhållande som briserar, ett brustet hjärta. Hur man ska bära det med värdighet, som du sjunger. Håller du med? Vad handlar skivan om för dig?

– Ja den handlar om tiden efter ett uppbrott tänker jag. Inte så mycket om uppbrottet i sig utan snarare den där tiden när man går igenom vad som hänt, hur man relaterar till det och så. Den handlar om det här när man söker nåt slags avslut och tror att man fått det och så börjar samma dröm rulla i huvudet natt efter natt fast man tycker att man är klar med det. Avslut känns som en sån modern idé, jag tror inte riktigt på det, jag tror man får bära vidare på en del grejer, bära det snyggt bara.

Är alla texter på skivan självbiografiska/upplevda?

– Man kan säga så här, alla känslor är upplevda. Jag sätter ihop situationer och personer ibland, men jag tar bitarna från sånt som jag upplevt och såna jag känner.

Utöver titelspåret ser jag I Want A Pair of Cowboy Boots samt The World Moves On (en fantastisk låt) som skivans nyckellåtar. Vilka är dina favoriter? Har du någon textrad som du är extra nöjd med?

– The World Moves On skrev jag väldigt sent, för bara några månader sen. När den och titelspåret var klara kände jag att skivan var klar. Båda dom två låtarna kom till så oväntat, jag bara skrev utan att tänka, utan att veta vart jag var på väg. Refrängen på The World Moves On, biten när jag sjunger ”and you don’t get over a broken heart, you just learn to carry it gracefully” känns som en nyckelfras på många sätt, den handlar ju om det jag pratade om innan, hela den låten handlar mycket om den känslan när man går runt och tänker ”nu är allt nog bra” och sen faller man tillbaks igen.

Kan du berätta lite om musikerna som du arbetat med på I Know What Love Isn’t?

– Det är rätt många olika, Labbe från Håkans band brukar jag hyra in när jag behöver trummor. Han är bra. Och så är det en annan trummis som heter Charlie som jag spelade med förut. Han bor i Philadelphia så vi spelade in över Skype en del, alltså han satt i en studio och så satt jag och lyssnade via Skype. Sophia Brous som sjunger på Erica America är en jazzsångerska från Melbourne, jag brukade se henne sjunga överallt när jag bodde där. Ofta i ganska experimentella sammanhang. Hon har ett fantastiskt duoprojekt som heter Make Up Sex som låter som just det, vad heter det på svenska? Försoningssex? Äsch, du vet vad jag menar.

Har Tracey Thorn hört Become Someone Elses och din tillbakapassning? Vad tyckte hon?

– Jodå, hon blev glad. Och jag blev ju glad för hennes låt (Oh, The Divorces!) där hon nämner mig. Det är fint för att skivorna känns besläktade. Som att vi gjorde samma skiva fast ur olika punkter i livet.

Vad tycker du om att skivan, av mig och andra kritiker, med allra största sannolikhet kommer stämplas som en ”skilsmässoskiva”? Vad tycker du om ”skilsmässoskivor” generellt? Någon favorit?

– Det är ju svårt att komma ifrån att den kom ur ett uppbrott. Men jag får mycket såna här förfrågningar just nu, ”kan du sätta ihop en lista på dina tio favoritskilsmässoskivor?” och jag vet ingenting om såna skivor. Jag har aldrig hört Blood on the Tracks. Jag tycker om Traceys Love and Its Opposite eftersom den är skriven lite ur ett sidoperspektiv. Jag tror att musiken har en funktion mest en viss tid efter. När man precis går igenom nåt sånt här och det bara är för mycket känslor går det ju nästan inte att relatera till något alls. Jag lyssnade inte alls på musik då, jag gjorde bara armhävningar.

Är du trött på frågor om ”landsflykt” och ”kringflackande”?

– Ja, jag har inga bra svar på dom. Det verkar finnas en tanke om att det ska finnas en djupare innebörd och ett visst mått av insikt eller visdom, men jag har inte fått ihop det där än.

Humorn i texterna (stundtals svart, stundtals uppgiven), kommer den av sig själv eller har du som intention att krydda dina låtar med fyndiga formuleringar?

– Det är ju inte så mycket humor på den här skivan men det finns ett visst mått av cynism, den sortens cynism som är medvetet patetisk och kan bli ganska komisk. Jag tycker oftast att humor är ett bra sätt att kommunicera på, ibland kan humorn fungera som ett sätt att bjuda in någon till att lyssna på en historia om nåt som kanske annars hade varit för tungt att lyssna på. Waiting For Kirsten är lite en sån historia. Den var rätt inspirerad av den brittiske komikern Stewart Lees sätt att berätta historier som ofta börjar i det komiska och sen landar i det mer allvarliga, ofta politiska. Men humor kan ju också skapa distans och just den här skivan ville jag skulle vara nära, så det är inte så mycket skojiga historier på den här.

I ”smalltalk” händer det att du nämner ståuppkomiker som du beundrar, har den världen, det ”skrået”, influerat dina texter eller är det snarare kvicka låtskrivare som Paul Simon och Jonathan Richman som haft ett inflytande?

– Ja i berättandet som jag precis nämnde så är jag ju influerad av det, helt klart. Men kanske mer på tidigare skivor, inte så mycket på den nya. Paul Simons Graceland var jag besatt av runt Night Falls. Jag älskade hur varje öppningsrad var så perfekt. I en låt sjunger han ”Fat Charlie the archangel sloped into the room”. Jag gick och såg honom när han spelade i Globen nu i somras och nämnde det här till min pappa som var med och han sa ”vem är Fat Charlie?” och jag sa ”exakt!”. Varje öppningsrad etablerar en så stark bild, man vill veta mer. Jag satt och läste om Graceland minns jag och hittade tips på författare som skrev lite på samma sätt. Grace Paley upptäckte jag genom dom tipsen och genom att läsa om henne hittade jag en massa andra, till exempel Amy Hempel, som jag gillade och som bitvis influerade texterna på I Know What Love Isn’t.

Hann du se Jonathan Richman på Way Out West?

– Nej jag missade honom, satt och gjorde intervjuer då. Men jag har sett honom många gånger. Varje gång jag ska ut på turné kollar jag alltid på en live-dvd med honom, Take Me To The Plaza, för att påminna mig om vad en spelning ska gå ut på.

Hur ser du på EP:n från ifjol? Själv känner jag att The End of the World Is Bigger Than Love fått en mer passande kontext nu, att låten hittat hem, vad tycker du?

– Jag tycker om den, den känns som en länk mellan det gamla och nya. Det gamla historieberättandet finns där, och färgerna från Night Falls, men samtidigt lite av de jazziga ackord som jag använder på nya skivan och lite av de mer situations- och dialogsbaserade texterna.

Hur ser du på den du var när ditt debutalbum kom jämfört med den du är idag? Vad hade den versionen av Jens Lekman tyckt om din utveckling som artist?

– Han hade kanske tyckt jag var tråkig och medelålders, jag hade en dialog med mig själv som sjuttonåring på smalltalk i december förra året där vi pratade om det här, kolla upp det. Men det är ju svårt det där med att åldras med sin musik, dom flesta låtar från den tiden kan jag fortfarande relatera till och spelar gärna. Men sen finns det låtar som jag blev för gammal för sekunden efter att jag skrivit dom. Det finns en gammal låt som heter Eureka som jag skrev när jag var 21 typ som folk fortfarande ropar efter på spelningar men jag kan bara inte framföra den låten och har inte kunnat det sen den där enstaka gången 2003 när jag framförde den.

Vad hände med ”den politiske Jens Lekman” som sjöng om kravallerna i Göteborg? Hur ser du på det politiska läget i Sverige idag? Intresserar det dig?

– Den Jens Lekman som sjöng om Göteborgskravallerna var inte så politisk, han ville ju mest bara träffa tjejer. Jag var inte så intresserad av politik innan valet 2006 men när högeralliansen vann så kändes det så tomt plötsligt. Den här popvänstern som folk pratat om var så tyst, alla band skulle göra balearica och drömma sig bort när det just precis då fanns en verklighet som verkligen behövde kommenteras. Jag ville inte höra nåt nytt nödvändigtvis, jag ville bara att någon skulle skriva en låt eller nåt som sa att ”det här känns fel” för jag visste inte själv hur man skrev den låten. The Radio Dept. kändes väldigt länge som det enda popbandet som sjöng just den låten. Men det är ju svårt att skriva musik om politik, det är svårt att veta hur man ska närma sig det ämnet. Waiting For Kirsten var ett sätt att närma sig det genom en portalhistoria, den handlade ju inte så mycket om Kirsten Duntst utan mer om känslan av att komma hem till ett Göteborg i förändring, där värderingar börjat nötas ut. Och A Promise från samma EP handlar om en vän som varit sjuk i flera år och fick gå igenom hela den här förnedringen med utförsäkringarna för några år sen. Det är lätt att glömma allt det där och tänka att det fixade ju sig, folk blev ju sura och dom fick väl ändra tillbaks reglerna. Men nu i september ska ju tusentals utförsäkras igen.

Och vad hände med den kompromisslöse ensamvargen med dålig självkänsla, han som ”hatade att spela i band” och deklarerade att han var tvungen att arbeta ensam i ett redan klassiskt avsnitt av Musikbyrån?

– Haha, han finns kvar. Jag avslutade flera samarbeten med producenter under jobbet med den här skivan. Jag vill gärna jobba med någon producent nån gång men fan, det är svårt för mig.

Vad vill du skriva om, sjunga om i framtiden?

– Jag har tänkt mycket att jag vill göra nåt av den korrespondens jag haft med mina fans, man skriver ju på ett annat sätt när man skriver brev eller email till skillnad mot när man sätter sig ner och ska skriva en låt. Och det är en del rätt fantastiska historier och konversationer jag har i den där mailfoldern. Jag tycker det skulle vara trevligt att få kliva ur Jens Lekman-skorna också ett tag, och få sjunga någon annans historia.

Hur är ditt förhållande till dina fans? Hur viktiga är de intima, hemliga backyard-spelningarna och den typen av publiknärhet som uppstår (som nu senast på den där gräsmattan bredvid motorvägen under Way Out West-helgen)?

– Det får aldrig bli ett självändamål att det ska handla om intimitet och att det ska vara äkta och så där, ibland har jag blivit orolig och undrat om folk gillar en för att man gör bra musik eller för att man stannar kvar efter spelningen och pratar med folk. Men just när det gäller dom här hemliga backyard-spelningarna som jag började med i Melbourne så händer det ju nånting med en publik som får vara med om någonting exklusivt och väldigt nära. Jag vill ju att en spelning ska kännas speciell, mindre som att gå och se en film och mer som ett möte eller en konversation. Det är ju också därför jag ofta ber folk att inte lägga upp spelningar på youtube, jag vill ju att det ska vara mellan mig och dom bara.

Läs mer