Spelning

Julianna Barwick @ UKK

En ljummen fredagkväll i slutet november kan mycket eller mycket litet stå på spel. Bara för att det är mörkt ute behöver det inte vara mörkt inne, alltså I kroppen eller i sinnet, hur man nu väljer. Ändå känns det som att alla som har gått till Uppsala Konsert och Kongress, UKK, är där av den anledningen: att rena sig själva. Med hjälp av musikaliskt sideninlindade bomullstoppar nollställa allt i skallen från allt dumt eller, om man inte har något dumt, bara få sjunka in i en värld av stärkande ljud. För mig, som trots allt bär på lite sorg för tillfället, känns det mycket passande. Också passande att jag för ett tag slipper gå runt och fundera på varför, o varför, Scott Walker har slängt in fisljud på sin senaste skiva, det är på alla sätt för obegripligt för att jag ska kunna förstå det.

Lilla Sal B har fyllts upp någorlunda, det är inte särskilt många tomma platser. Man tänker att det här är motpolen till styggelsen som pågår på Friends arena ungefär samtidigt. Gott så; veven, juckandet och fingret kommer inte att vara särskilt saknat i rummet. Som förband kliver en enmansshow upp som heter David. Med en lätt butter uppsyn bjuder han på lekfull Arthur Russell-inspirerande musik som, faktiskt, mest låter som mysigs skogselektronika. Med en röd elgitarr på magen plockar han runt på scenen bland pedaler, reglage och sin laptop. Finast är när han använder sig av en pipleksak för hundar, formgiven som en isbjörn, för att bidra till sin ljudvärld. Jag associerar det väldigt lite till Russell, men jag tror ändå att han skulle ha varit glad över att ha inspirerat till det här stycket.

Huvudnumret går upp alldeles själv på scenen. Det slår mig att jag nog aldrig riktigt funderat kring hur Barwick skapar sin musik. Lite spak blir jag allt när jag inser att hon faktiskt ska framföra allting själv och hur i hela världen ska hon kunna framföra så monumental musik på egen hand? Ja, det visar sig vara lekande lätt för henne. På en kvadratmeters yta gungar hon fram och tillbaka och sjunger, eller ljudar, i mikrofonen, samplar och bygger lager-på-lager-loopar. Ibland petar hon på en synt. Allt ser alldeles för simpelt ut, just för att resultatet är så bländande vackert. I samklang med projektioner av filmade träd och andra naturomgivningar i låg framerate som visas på en duk i bakgrunden, formas en förtrollande upplevelse.

Den nedsläckta salen blir till ett vattenögt väckelsemöte där vi får lystra till psalmer som inte behöver besjunga den tarvliga guden. En tant snett framför mig torkar ögonvrårna flera gånger, mina är nog för uppspärrat fascinerade för att de ska rinna. Och till slut tar det slut. Man hatar ju det, att det ska ta slut, mycket vill ha mer och sådär. Fast i slutändan är man ändå ändligt tacksam över att man ens fick något och att man slapp tristessen. Däremot tog det inte lång tid innan jag började tänka på Scott Walker och hans förbannade fisar igen. Det är helt enkelt för sjukt. Det är för sjukt. Men Julianna Barwick är tack och lov alldeles fantastisk.

Läs mer