Spelning
Fire! Orchestra @ Södra Teatern
Publicerad
2013-01-10- Fire! Orchestra
Ha detta i aktning när ni läser den här texten, jag är vid tillfället väldigt förkyld och därmed också ganska dum i huvudet. Man blir det av lock för öronen, irriterad hals och snor i hjärnan. Jag ska ändå försöka redogöra, någotsånär, vad det egentligen var som hände på Södra Teatern den 9e januari. I korta drag handlade det om att jazztrion Fire! med Mats Gustafsson, safoxonman känd från en miljard olika konstellationer, Johan Berthling, bassist i det näpna bandet Tape och batteristen Andreas Werliin från Wildbirds & Peacedrums, samlade ihop en hel hög med musikervänner och bildade en orkester som de valt att kalla Fire! Orchestra. Och med en hel hög menar jag tjugofem personer till. Det är alltså många människor och många instrument som trängs på den inte alltför stora scenen.
Och har man i åtanke hur, ja vad ska man säga?, bindgalet Gustafssons frijazziga saxofonspel kan vara, är det lätt att gå in med inställningen att det kan komma att bli en svårsmält konsert, eller kanske snarare orubbligt kakafonsik. Men stycket de presenterar, som de valt att kalla Exit!, består snarare av ett ihärdigt grundgroove som ligger längst ned på botten och för att sedan låta resten av orkestern få friare händer. Det är en magnifik blandning av rock- och jazzmusik. Men nu hoppar jag lite i tiden, vi backar.
Först får två stycken förakter spela. Mariam the Believer, sångerskan från tidigare nämnda Wildbird and Peacedrums soloalias och Arnold de Boer från Holland. Mariam låter sin fantastiska röst sköta det mesta av arbetet och slår lite förstrött på elgitarren, på pappret låter det futtigt, men det var tvärtom suggererande och härligt. de Boers framträdande var tvärtom väldigt hispigt och knäppt. Med en trummaskin och elgitarr gick han loss och bjöd på ett excentriskt litet nummer. Och det lät absolut som något man vill fördjupa sig ned i ytterligare.
Efter en kort paus äntrar hela orkestern scenen. Stor blåssektion, fyra trumslagare, tre bassister, tre gitarrister, Sten Sandell på piano med flera. Stycket inleds med att alla musiker tampas med sina instrument för att låta så lite som möjligt. Det låter givetvis som en motsägelse, men om man såg deras inlevelse för varje litet ljud är det det enda sättet man kan beskriva det på. Denna kamp leder givetvis till att motsatsen ska tillämpas, mer och mer börjar det låta. Groovet är beständigt, men Gustafsson som tar sig an rollen som en slags kapellmästare vevar med hela kroppen över den friade delen av orkestern och visar hur de ska låta. Finast är när han avlossar den fyrpipiga trumpetrevolvern titt som tätt, väldigt mäktigt.
Hela konserten är för övrigt just det, väldigt mäktig och ständigt skiftande. Att det är fyra väldigt olika sångare på scenen gör också mycket sitt för upplevelsen. Emil Svanängens fylliga folksångarstil varieras med Sofia Jernbergs väldigt experimentella jazzsång, och även de två förakterna står på scenen med sina uttryck. Och så måste jag flika in en eloge till trombonisten Mats Äleklint, jag vet inte vad det är med honom och hans spel, men sättet han och hans solon ger en gåshud är oförklarligt, likväl underbart.
Efter, vad jag tror, tre längre stycken är det tyvärr över. Det verkar bandet också känna, jag har aldrig sett musiker så förvånat förtjusta över vad de själva åstadkommit. De flesta ler och kramar varandra. Det finns nog inte en enda människa som missunnar dem den glädjen, ty det var en så jävla mäktig upplevelse.
