Recension

Max Peezay - F.A.S. 3 - Recension - Betyg 5 av 5

Det är en dyster samtidsbild som Max Peezay målar upp på sin nya skiva, dessvärre är verkligheten inte bättre. Faktum är att mycket han rappar om är dagsaktuella nyheter. Stockholms politiker som skänker fastigheter och företag åt redan rika människor. 3 miljoner blev visst 82 i andras fickor, hoppsan! Vem kunde anat? Folkvalda personer med kunskaper inom ekonomi? Det är väl för mycket begärt. Peezay tar upp sin trassliga barndom, där han fick stryk och ett mål mat inte var en självklarhet. Men de senaste dagarna har vi, bland annat av statlig television, lärt oss att fattigdom i Sverige är en myt. Hejhej här kommer jag, en framgångsrik spektakelmakare, med en filmkamera som ska filma fattiglappar-journalistiken, alternativt; Om man ska vara fattig ska man vara så sjukt jävla fattig, annars kan ni låtsatsfattiga fara åt helvete-attityden frodas och sprider sig.

Det är lätt att tro att jag sitter här med mina, måhända, grunda samhällsåsikter och hyllar skivan utifrån dess budskap

Det är lätt att man bara säckar ihop av uppgivenhet när varje tidningsuppslag känns som en handflata i pannan. Därför är det hoppfullt att någon orkar vara arg på riktigt. Hela F.A.S. 3 är en intensiv musikmissil mot hela alltet, han har inte ens tid att rappa om droger. Fattar ni hur illa det är om en hiphopskiva inte har plats över åt drogromantik?

Efter att Peezay motvilligt dragits in i rättegången mot Piratebay, har nu fildelningssidan en lika självklar länkplats som Spotify, iTunes och Cdon på Peezays hemsida. Jag har nog aldrig tidigare hört en artist som är så förbannad på allt vad skivbolag heter, det deklareras fint när han påpekar att han lika gärna kunnat företrädas av Buttericks.

Det är lätt att tro att jag sitter här med mina, måhända, grunda samhällsåsikter och hyllar skivan utifrån dess budskap. Men då är man nog minst lika grund och illvillig. Peezays talapparatsteknik och Juuso Pikanens beats är en rusande härlig upplevelse. De engelskspråkiga gästinhoppen skulle kunna vara en jobbig inblandning, men känns istället helt naturliga. Och när Little Jinder med ljus och retsam stämma upprepar raden: ”gulligt att ni kämpar, killar”, behövs ingen mer förklaring. Det är bara att stiga åt sidan och invänta maskrosbarnen som ska stiga upp genom asfalten och höja rösterna.

Axel Stenros

Läs mer