Recension

Norma - The Invisible Mother - Recension - Betyg: 3 av 5

När man ska skriva om Norma är det väldigt lätt att fastna i de krautiga vibbarna, lägga fokus på det montona och beskriva mullrande, maskinella basgångar in i minsta detalj. Men det behövs inte. Inte när Joans syntstråkar sveper in lyssnaren som en varm filt, när JPS övergår från instrumental krautpop till ett radiodrama förlagt till en racingbana, eller när 808 gör det omöjligt att sitta still med sin homage till Rolands klassiska trummaskin.

Det är inte lätt att sätta en etikett på Norma, men de verkar inte bry sig om det heller. Här blandas postrock, electronica, indie och ambient hej vilt, med förvånandsvärt välfungerande resultat. Oavsett vilken beteckning man väljer är den viktigaste ingrediensen i Norma utan tvekan det pulserande groovet. Som en tryckkokare ligger det där och puttrar, alltid på gränsen att explodera, ständigt i gungning.

 Det blir extra tydligt hur viktigt just groovet är när det tappas bort i skivans svagaste punkt Beautiful Alcohol. Hela den framåtrörelse som varit så viktig och gjort det här till en (i positiv bemärkelse) lättlyssnad skiva stannar upp och istället för att hela verkets beståndsdelar samverkar mot ett klimax måste istället avslutande Trascription To D’Artagnan försöka bygga upp det igen, men på sju minuter istället för 30.

Som en tryckkokare ligger det där och puttrar, alltid på gränsen att explodera, ständigt i gungning

Att ha för tydliga influenser kan vara både bra och dåligt. Det värsta som finns är att kopiera det som andra gjort bättre tidigare, men lyckas man snyggt väva in referenser till andra i ens egna uttryck kan man istället nå en helt ny nivå. Norma balanserar någonstans där emellan, men har tillräckligt med starka låtar och idéer för att hålla sig på rätt sida, även om de inte riktigt når ändå fram.

Adam Kullén

Läs mer