Recension
Betyg
3
Artist
MakthaverskanSkivtitel
IISläppdatum
2013-03-06Bolag
LuxuryLyssna
SpotifyPublicerad
2013-03-04- Göteborg
- Luxury
- Makthaverskan
Ung desperation, ångest och olycklig kärlek i ett högt BMP, en hastig puls som de punkiga trummorna smattrar ikapp med bäst de kan. Gitarrer som målar upp karga, svartvita melodier och en desperat röst som tar i så den nästan, men precis inte, spricker. Så kan man sammanfatta Makthaverskans andra album, enbart kallat ”II”.
När debuten släpptes 2009 så gick musiken i postpunkiga tongångar influerade av Joy Division och tidiga The Cure, och de ingredienserna finns fortfarande kvar i viss utsträckning. Men något har ändå hänt: musiken lutar åt ett popigare håll som påminner om Broder Daniel, eller varför inte The Pains of Being Pure at Heart. Tempot är högt och albumet känns enhetligt och stilsäkert. Men skivans styrkor speglar också dess svagheter; till spelglädjen och gasen-i-botten-känslan följer med en viss brist på variation och en känsla av att låtarna ostrukturerat flyter in och ut ur varandra. Att läsa texterna gör tyvärr inte heller skivan några större förtjänster, de är som mest pubertala och vaga, även om en och annan snygg textrad ibland sticker ut.
Makhaverskan är ett band som fortfarande känns ungt och som har enorm potential att utvecklas och bli ännu bättre
Men musik som denna handlar inte primärt om text eller poesi utan om känsla och driv, och det bjuder Makthaverskan på så det räcker och tyvärr också så det blir över. Öppningslåten ”Antabus” är fantastisk och bandet anfaller med ett totalt uppskruvat känsloläge som kulminerar i en av gruppens hittills bästa refränger.
Skivan går sedan långsamt mot en svacka i mitten; låtarna ”Outshine” och ”Drömland” strävar efter samma intensiva, angelägna känsla som resterande spår, men når inte fram lika bra. Tack och lov återhämtar sig bandet och avslutar med tre riktigt solida spår; i synnerhet Distance sticker ut som albumets kanske bästa låt.
Sammanfattningsvis är Makthaverskans andra album inte lika varierat eller innovativt som deras debut, men håller sig ändå flytande över godkäntgränsen och bjuder på riktigt fina melodier och poplåtar. Makhaverskan är ett band som fortfarande känns ungt och som har enorm potential att utvecklas och bli ännu bättre; jag kommer definitivt att vara nyfiken när de släpper sin tredje skiva.
