Recension

New Found Land - Recension - Betyg: 3 av 5

Anna Roxenholts pseudonym New Found Land har sedan 2007 framgångsrikt rört sig i våglängderna tillhörande indie-genren, och fick sitt internationella (om än subtila) genombrott 2010 med sitta andra album The Bell. På sitt senaste självbetitlade album breddar hon den överproducerade ljudbilden vilken låter som en mer nyanserad kopia av Lykke Li, och går mot ett enhetligt, men ändå brett sound.

Valet av artistnamn till trots, så har hon inte grundat något nytt

Vissa låtar på albumet är lite för odefinierade för sitt eget bästa. Dock är Annas röst fantastisk, texterna är genomgående bra och behandlar klassiska ämnen på ett tilltalande sätt. Less is more visar sig vara uppfriskande och välkomnat på albumets sjätte och tionde spår. Här har trummorna, synthslingorna och alla små rytmiska detaljer byts ut mot akustiskt fingerplock och stråkar. Från och med mitten in på albumet träder en positiv variation fram. Redan innan jag lyssnat färdigt på sista låten känner jag mig lite uttråkad: albumet kunde varit hälften så långt, och blivit dubbelt så intressant.

Jag var idel öra, men musiken slutade tala till mig. Trots att detta är långt ifrån vad jag i normala fall lyssnar på kan jag inte undgå att tycka att Anna Roxenholt är begåvad, och hon har maximerat sin kapacitet på de flesta låtar. Valet av artistnamn till trots, så har hon inte grundat något nytt. Det mesta är bra, men få låtar har ”det speciella”. Denna musik lämpar sig bäst i bakgrunden när man är med ett par vänner, drickandes ett glas rött en lugn kväll. Luta dig tillbaka och koppla av.

Philip Almén

Läs mer