Recension

deerhunter-monomania

Förra året tillägnade Deerhunters sångare Bradford Cox en av sina solokonsterter till ”the death of folk and the birth of punk. Detta genom att bisarrt nog spela en cover på My Sherona som varade i en hel jäkla timme. Tidigare samma år sa han i en intervju med tidningen Pitchfork att ”I am not an indie rock musician. I don’t even know what the fuck that means.” Det har länge varit uppenbart att Deerhunter känt sig alienerade från den indiescen de utan tvekan är en del av, men detta har inte kommit till uttryck så starkt som under det gånga året. Särskilt inte med tanke på riktningen Deerhunter tagit sin musik: från noiserock och experimentell shoegaze till renodlad gitarrpop. Den tvära attityden är däremot något som alltid följt med Deerhunter, och Bradford Cox i synnerhet, under hela bandets karriär: oviljan att göra vad som förväntas av dem, den stilistiska rastlösheten, rädslan för etiketter och framförallt det excentriska anslaget.

Den kaxiga attityden bandet besitter i intervjuer och på scen tycks ha färgat av sig på inspelningen av albumet

Deerhunter jobbar med en mix mellan shoegaze, lo-fi och obekymrad popmusik. På senaste släppet Monomania tar de sitt sound i en riktning med betoning på lo-fi, det låter som att hela skivan skulle kunna vara inspelad i ett garage (titelspåret avslutas passande nog med att vad som tycks vara en tvåtaktsmotor går igång). Den kaxiga attityden bandet besitter i intervjuer och på scen tycks ha färgat av sig på inspelningen av albumet och det är svårt att gå miste om den punkiga attityden; Cox ljög inte när han som ovannämnt deklarerade folkmusikens död till förmån för punken. Intressant nog så har de shoegaziga elementen blivit kvar i viss mån, trots att ljudbilden är skarp och diskant. Cox signum ”märkliga inandningsljud” finns på nästan samtliga spår och kombon utav gälla, skräpiga gitarrer och röstsamplingar loopade in i oändligheten fungerar förvånansvärt bra. Det låter faktiskt helt unikt.

Tyvärr så spretar skivan en hel del. De nya garage-inspirerade spåren som Dream Captain blandar sig dåligt med mer klassiska Deerhunterlåtar som The Missing eller Sleepwalking. Jag skulle vilja ha båda dessa sidor av Deerhunter var för sig, inte blandade på samma skiva. Ett par spår känns också tyvärr överflödiga och oinspirerade, och låtordningen inte särskilt genomtänkt. Monomania blir till en blandad kompott som jag nog hellre plockar mina favoritlåtar ur än upplever som en helhet.

För nykomlingar till Deerhunter så tycker jag att man ska söka sig till en annan skiva: albumet Cryptograms om man gillar drömska, svävande ljudlandskap, eller albumet Halcyon Digest om man gillar popmusik med en excentrisk tvist. Men Monomania är ändå definitivt värd att kolla upp, särskilt om man sedan tidigare fattat tycke för bandets musik. Deerhunter förblir ett av de mest unika banden som fått ett stort genomslag under 2000-talet, och deras rastlösa sound fortsätter att utvecklas i riktningar som är omöjliga att förutse.

Erik Blohmé

Läs mer