Recension

The-Knife-Shaking-The-Habitual

Jag har ett minne av att Karin Dreijer i en intervju i samband med The Knifes förra album Silent Shout sa någonting i stil med “jag vill inte att min musik ska vara för uppenbart politisk, vill man det kan man lika gärna skriva en debattartikel”. Ifall mitt minne stämmer, vilket jag ofta betvivlar, vore det lite konstigt sagt. Ingen kan nämligen tveka på var syskonen Dreijer står politiskt. De har aldrig aktat sig för att låta sig höras och märkas – och tacka fan för det. Deras tvistade idéer och konstnärliga uttryck liknar ingen annans. Tidigare har det tagit uttryck i mer popanpassade former, ingen har väl missat hits som Heartbeats eller Marble House som ständigt spelats på såväl P3 som klubbar. Att The Knife vänt sig mer och mer bort från detta märktes dock för flera år sedan, kanske mest uppenbart i den evighetslånga opera (!) som de gjorde 2010 tillsammans med MT. Sims och Planningtorock. Hela tiden har de dock lämnat dörren öppen åt ett nytt renodlat studioalbum och det senaste året har det talats mer om det än någonsin. Så när till sist första singeln Full of Fire anlände togs den emot av hungriga öron.

I grund och botten är det samma innovativa popelectronica som förr, men de vadderade kanterna från Silent Shout och tidigare album är utbytta mot vassa kanter.

Jag ska inte neka till att jag blev förvånad över singeln. Först över hur den lät – kall och dystopisk, men sedan över hur bra den var. För även om The Knife kastade bort allt som hade med radio och brett omfamnande synthar att göra, så behåll de sin oerhörda känsla för relevans och humor. Först kunde jag inte höra det, men visst fanns den där. Bland dämpade trummaskiner och hårda synthljud skriker de ut LIBERALS ARE GIVING ME A NERVE PINCH – rakt, smart och ursinnigt.

Albumet i sin helhet följer i samma karga spår. Precis som omslaget skär sig och klöser en i ögonen, skär sig många ljud i öronen. Notera: detta är absolut inte något dåligt. Syskonen Dreijer vill klösa dig i öronen, de vill se till att du lägger märke till dem. De klöser dig så snyggt, så graciöst, att så fort du slutat känna smärtan av det så ser du. Det gör ont till en början för att det är så okonventionellt, så obeprövat och så oväntat. Titeln gör ingen hemlighet av ambitionerna – Shaking the Habitual – en övertydlig men likväl tydlig beskrivning av vad de gör här. Det är ett befriande grepp och så ut i fingerspetsarna typiskt för The Knife. I grund och botten är det samma innovativa popelectronica som förr, men de vadderade kanterna från Silent Shout och tidigare album är utbytta mot vassa kanter.

Albumet är fullt av intressanta stunder, lika rika på lager som The Knife alltid varit.

Detta gäller förstås de mer vanligt strukturerade spåren på plattan, för den visar även upp andra sidor än så. Mindre lyckade ambientförsök tar upp en halvtimme av albumet, som den smärtsamma tio minuter långa Fracking Fluid Injection som ungefär är lika spännande som när Toby Jones hugger grönsaker i fjolårets surrealistiska “skräck”film Berberian Sound Studio (jag gillade inte Berberian Sound Studio), eller den 19 minuter långa Old Dreams Waiting to Be Realized, som får mig att glömma bort vad jag ens lyssnar på. Dessa får fingret att söka sig till skip-knappen och jag ser inte vad de tillför albumet eller mitt liv överhuvudtaget, de är alldeles för långa transportsträckor som mest blir omvägar runt det i övrigt spännande albumet.

Men det är inte svårare än att hoppa över dessa låtar om man inte gillar dem, flytet tar ingen större skada av det. Albumet är fullt av intressanta stunder, lika rika på lager som The Knife alltid varit. Det är dystopiskt – I’m holding on forever but how long will forever last – vänsterpolitiskt – you got your money and you got them ’cause others just can’t – underhållande, hypnotiskt och ambitiöst. Det kan vara långsamt brännande, det kan vara bisarrt dansvänligt. Stundtals är det onödigt utdraget, men plockar du endast ut det allra bästa har du fortfarande kvar upp mot en timme av ett av de mest intressanta albumen på länge.

Rikard Berg

Läs mer